6 långa år
För 6 år sedan och lite drygt 60 minuter sedan fick jag ett av de mest fasansfulla besked som jag någonsin kommer få. Jag visste ju att det inte skulle sluta bra eftersom apparaten pep förfullt, men jag slutade aldrig att hoppas. Först trodde de ju att allt hade gått bra , i och med det rämnade mina skyddsmurar och jag var blottad och oskyddad, inte alls bredd på det som komma skulle. Trodde vi bara skulle få en uppdatering av läget förstod inte alls allvaret, tog inte alls in informationen, såg bara läkarens mun forma ord som för mig var helt obegripliga att förstå. Tror jag upprepade nej nej nej men är inte säker, min första instinkt var att fly ut från tortyrens lilla rum, har nog aldrig hatat någon lika mycket som jag hatade den läkaren.
Satte mig en liten soffa och stirrade med oseende ögon på tv:n, hela jag var ett levande kaos kunde inte formulera en klar tanke. Vem ska nu laga julmaten? Vem ska nu baka en miljon kakor? Det var det första som dök upp i mitt snurrande huvud. Folk som jag inte kände dök upp från ingenstans dök upp och ville tvinga mig att gå in och se, försäkra mig om att det inte var något gigantiskt misstag. Blev på min vakt avskyr att bli tvingad till saker som jag inte själv har bestämt mig för, men smög mig långsamt fram till dörren.
Där inne var du, men allt som hade varit levande med dig var så brutalt borta, helt utsuddad. Det var som en ljuslåga som hade slocknat. Det som vad kvar var ett skal, ett hölje av något som en gång varit. Det är vår själ som är själva livet, kroppen är bara ett verktyg detta blev så brutalt tydligt för mig där och då. Rörde vid ditt finger mer kunde jag inte uppbåda mig själv till, det kändes så oerhört fel!
Ibland undrade jag om du fick välja, om du för en sekund fick valet att vända tillbaka eller att fortsätta mot en ny dimension? Redan innan jag formulerat den tanken, är det som om du finns här bredvid mig och viskar svaret i mitt öra. Jag vet att du hade valt att fortsätta, för det sista halvåret du hade här på jorden önskar jag ingen levande människa. Varje dag för dig var en tortyr, du dog med ett brustet hjärta, med en saknad större än ett bottenlöst hav för dig var valet självklart, du valde att återförenas med din dotter igen! Det valet klandrar jag dig inte för, snarare skulle jag uppmuntra dig till det, men det gör inte min saknad ett dugg mindre, inte alls.
Jag minns den gången du sa att vi alla skulle glömma dig den dagen du försvann, men hur skulle man kunna det? Hur kan man glömma en så färgstark person? Det är helt omöjligt bara så du vet! Inte så länge jag lever kommer det att gå en dag utan att jag saknar dig!
Puss och kram din stjärna
Satte mig en liten soffa och stirrade med oseende ögon på tv:n, hela jag var ett levande kaos kunde inte formulera en klar tanke. Vem ska nu laga julmaten? Vem ska nu baka en miljon kakor? Det var det första som dök upp i mitt snurrande huvud. Folk som jag inte kände dök upp från ingenstans dök upp och ville tvinga mig att gå in och se, försäkra mig om att det inte var något gigantiskt misstag. Blev på min vakt avskyr att bli tvingad till saker som jag inte själv har bestämt mig för, men smög mig långsamt fram till dörren.
Där inne var du, men allt som hade varit levande med dig var så brutalt borta, helt utsuddad. Det var som en ljuslåga som hade slocknat. Det som vad kvar var ett skal, ett hölje av något som en gång varit. Det är vår själ som är själva livet, kroppen är bara ett verktyg detta blev så brutalt tydligt för mig där och då. Rörde vid ditt finger mer kunde jag inte uppbåda mig själv till, det kändes så oerhört fel!
Ibland undrade jag om du fick välja, om du för en sekund fick valet att vända tillbaka eller att fortsätta mot en ny dimension? Redan innan jag formulerat den tanken, är det som om du finns här bredvid mig och viskar svaret i mitt öra. Jag vet att du hade valt att fortsätta, för det sista halvåret du hade här på jorden önskar jag ingen levande människa. Varje dag för dig var en tortyr, du dog med ett brustet hjärta, med en saknad större än ett bottenlöst hav för dig var valet självklart, du valde att återförenas med din dotter igen! Det valet klandrar jag dig inte för, snarare skulle jag uppmuntra dig till det, men det gör inte min saknad ett dugg mindre, inte alls.
Jag minns den gången du sa att vi alla skulle glömma dig den dagen du försvann, men hur skulle man kunna det? Hur kan man glömma en så färgstark person? Det är helt omöjligt bara så du vet! Inte så länge jag lever kommer det att gå en dag utan att jag saknar dig!
Puss och kram din stjärna
Kommentarer
Postat av: Maria
Tårarna rinner.
Tiden går för fort.
Men Mammi och våra andra änglar tittar ner och är stolta över oss!
❤
Svar:
Tjomalinos
Trackback
